pyretsegna

Äntligen så börjar sakta våren ta sin ljuva form.
JAG har saker att se fram emot.
Det efterlängtade dopet börjar att skulpteras, den 23/5 är det bestämt nu, med kyrka, dopfika, bokningar av hotellrum för ev långresande gäster, middagsbokning, dopkortsdesign etc.
Gudföräldrar är tillfrågade redan innan prinsessan anlände jordytan, och jag har fått bekräftat av en "gammal" god vän att hon ska skriva en sång som hon sedan kommer att framföra.
TACK LEIA!!
Det kommer att bli mysigt :)
Päronen är ännu i Thailand, men nu är det bara lite drygt 2 veckor kvar innan de kommer hem, med andra ord ytterligare något att se fram emot.
Å så 27 mars, ja djävlar, Marie my love har bokat rum på Amaranten, Peter har lovat att ta hand om barna, så då kan å ska jag ut å dansa intill småtimmarna, förmodligen har jag glömt hur man gör, men Marre får leta fram det hos mej, nåväl skoj kommer det iaf att bli.
Sommarstuga under midsommarveckan i Småland är bokad, bara hela familjen ute på en lantgårdsidyll där vi kommer bada, fiska, åka kanot och grilla, alla barna ser fram emot detta och så även vi stora..
Gotland vecka 27, å bröllop första helgen i september då Peters kusin ska gifta sej..:)
Det ser ljust ut nu, det gör mej lycklig, DU Peter gör mej lycklig :)

Som mina närmaste vetat så länge de känt mej å nu även ni andra så råkar jag ha epilepsi.
Är anfallsfri så länge jag medicinerar som jag skall, men har haft anfall då å då pga slarv.
Fick ett stort anfall i början av förra året, precis innan jag vart gravid å har sen dess vart mycket noga me å käka mina piller morron å kväll.
Tabletterna tar slut, har för kvällsdosen kvar, har snålat me denirosena å knallar in på Appan för å lösa ut nya å va händer??
Jo, det förbannade högkostnadskortet gick ut dan innan så ist för å kosta 56 bagis så skulle de kosta en 300 hunka, WHAT??
Jag hade bara en hundring kvar å bad att få plocka ut 4 tabletter till dan därpå så jag skulle få in barnbidraget, då kunde jag ju ta ut allt å samtigt ha råd att pröjsa för mej..
Detta har funkat förrut där jag bodde tidigare, men icke på denna orten, nej så får man inte göra, blabla, måste prata med chefen, du kan ju missbruka, WHAT IGEN??
Det är ju inte smärtstillande eller sömntabletter vi pratar om här, även om de kan vara nog så viktiga, men nu handlar det om att jag inte ska falla ihop å bli medvetslös med en bäbbe i famnen....
Hon var omedgörlig, jaha sambon fick ringa å låna pengar, men hade jag bara vetat att "rabatten" bara gällde till den 18-de så hade jag ju plockat ut medicinhelvetet då.
Nu knaprar jag iaf på, så nu ska allt vara lugnt, nä det är inte lätt att när man måste..
Tjaba

Liten sover med snörvlig näsa.
Den större slumrar under Pippi-täcke.
Sambon snarkar gott i soffan.

Jag sitter uppe, smuttar på lite vitt, tänker på vicken god middag vi åt, men ack så fort man äter dessa dagar..
Är lycklig
Hoppas
Önskar

Bruce den allsmäktiga på 4-an.
Natalie den allsmäktiga i Nyköping..
Not..

Go hjärtans dag på er..

Eder N

Har precis haft en ordentlig urladdning med min 6-åring, jag är helt jäkla slut, dock sover bäbbän.
Gick på stan, eller byn ska man kanske tillägga i 3 timmar, hmm nä den e väl mysig, men nu har man sett allt.
Trivs väl sådär, saknar vännerna i Sundsvall å jobbet som faan.
Bara att kunna gå å fika me nån hade betytt så mycket, visst kan det vara mysigt å få va själv med barna, men inte varje dag/kväll som sambon jobbar.
Försöker sluta röka, går bättre å bättre.
Bilen e klar å ska äntligen besiktas nästa vecka, då har jag lite större rörelse.
Skulle iaf vart skönt om man lärde känna folk, vill så gärna få jobb inom hotell lite extra så man får nån social verksamhet, å att få börja träna, 10 kg har försvunnit efter förlossningen, men jag har fortfarande 10 kvar.
Behöver köpa nya pjuck till detta, är kräsen, vill ha som mina förra, ett par svarta adidas boxningskängor, har inte sett nån budoaffär så jag får väl göra det i storstan eller när jag nu får möjlighet att åka till Sundsvall.
Vill att våren ska komma, men vem vill inte det.
Jag har det egentligen mycket bra.
Tänk på barnen som svälter, de som förtrycks, Gazainvånarna med bomber över sina huvuden, de sjuka...
Jag är bara lite ensam
Kom hem älskling
N

Tidernas husfru...
Visst gillar jag mina uppgifter som mamma, men GUUUUUUUU va ja kan sakna mitt jobb.
Att deala me en klagande gäst som lider av dåligt minne/fylla/bortslarvade skor/arg fruga är INGENTING mot en trotsig 6 åring kontra 6 veckors bäbis, jo ni, sömnbrist å försöken att hålla mej från ciggen e på väg att få mej nuts/galen/ tokig/crazy ...
Å så den förbannade Försäkringskassan, försäkringskassan för vem då, vaddå försäkring ..
Ni har plats 278 i kön, beräknad kötid är 45 min, just nu är vi 48 handläggare som gör ALLT vi kan för å hjälpa dej...
Jo TJENA...
Eller den här, man ringer kommer fram till kön, sitter å väntar en kvart, blir felbortkopplad å rösten säger ; Tyvärr är Kundtjänst överbelastad, var god försök lite senare....
SKIT NER ER, NI KAN TA MINA FJUTTIGA 225:- FÖRE SKATT OM DAN Å TORKA ER I ARSLET, NU SKITER JAG I ER.

Gonatt

Å så var det jul igen.
Mannen e på jobbet å själv håller man på att fixa det sista innan vi ska fara iväg till familjen i Märsta.
Alltså mor å far å lillebror med sambo..
Ska bli riktigt skönt faktiskt fast mest ser jag fram emot släktmiddan imorron, har inte vart med på juldan sedan jag var gravid med äldsta för sisådär 7 jular sen, åhh längtar grymt faktiskt !!
Well, ikväll blir det iaf den efterlängtade lutfisken ( nää jag e inte som alla andra, I love lutfisk, precis lika mycket som jag trånar efter surströmmingen varje sommar), för att inte tala om pappas revbensspjäll mmm ok nu dräglar jag oxå.

Inatt bytte jag å älskade Peter julklappar, jag fick världens snyggaste Fjällrävenjacka, jo jag började gråta, han e så fin den karln.

Nu ska tas hand om barn å amning.
God Jul alla
PUSS/N

Dagarna går, Blomman e redan 3 veckor gammal, har gått upp otalt 350g och vuxit 2 hela cm.
Vi har fått ordning på lght å satt upp nya gardiner.
Mannen trivs på jobbet å har möjligheter att lära känna sina kollegor på ett vänskapligt plan under sin fritid på så sätt som att spela innebandy på onsdagskvällarna, gå på after work på nån lokal å dricka bira, käka hotellfrukost på fredagarna mm...

Själv e jag småbarnsmamma på heltid, trivs, men börjar känna mig helylle..
Har lite ångest, eller rätt mycket, över mig själv, ekonomin, barnen, jag vill så mycket och så känns det som att jag ingenting får gjort.
Förväntningarna och sambons önskan med sin födelsedag får mig att förtvina.
När ska jag kunna bistå, hinna med.
Jag vill ju oxå hinna med mig själv, men det finns inte med på agendan nu, å inte i morron å inte på söndag..
E just nu inte på topp
Muuuuuuuu

Ursäkta min frånvaro, men har haft brist på internetinkoppling.(Uppkoppling oxå :) )
Hur var det nu..

Fredagen den 28 nov slutstädades det som aldrig tidigare, jag tror fan att lght bara varit så nedrans ren sen den byggdes, ja iaf var den inte så här ren när vi flyttade in.
Hyresvärden kom och besiktade och han var mycket nöjd.
Senare under den  kvällen dök min pappa och en polers upp till Peter med lastkärran å min bästis Marie för å hjälpa till att få in alla grejer, hmm jo bilen vart packad till bristningsgränsen.
På lördan drog vi i det sista.
Resan hade börjat.
Med alla papper i framsätet å en nervös sambo ifa värkarna skulle dra igång kollade vi upp alla tänkbara alternativ på förlossningssjukhus.
Hudiksvall, Gävle, Uppsala, Stockholm, Södertälje, Nyköping.

Väl framme i Nyköping mötte vi upp resten av fam Nordahl, dvs mamma å lllebror som nu har blitt stor å hans sambo.
Ytterligare 2 kompisar till Peter (varav Mattias var den ena, han ska ihop med "min" Marie vara vårt barn`s gudföräldrar) så vi vart totalt 9 pers med att få upp alla grejer så allt var under tak på 1 timma.

Värma mammas chilicorncarne, la upp sallad, coleslow å baguetter å mojjade kaffe.
Tror att alla var nöjda sen.

Söndag 30/11 2008
-----------------------

Skit vad nervöst, har ju en son sen tidigare, men han kom ju på eget bevåg.
Bli igångsatt vad innebär det?
Hur ser jag ut egentligen ??
Vad ska Peter tycka ???

How ever, vi for till förlossningen till kl 08.30 som avtalat.
Ciggaretter kan vara väldigt goda ibland.
Gjorde lite tester som att kolla barnets hjärtljud, rörelsemönster, ultraljud, ev värkarbete.
Ja en sak var iaf säker, bäbbe ville inte komma ut idag heller.
För mig själv tänkte jag: Jo förstår, ligger där inne insvept i sin egna mörk/trygga kosmos å vet inget bättre om ytterverklighetens faror, varför då ändra på det??

Fick vänta, fikade lite, rökte lite, småtalade med Peter lite.
Läkaren ville sätta in som en slags ballong som fylls upp med koksaltlösning så att jag skulle öppna mig å ev värkar sättas igång.
Sagt å gjort, där nere ni vet, hmm inte så skönt, den skulle sedan åka ut av sig själv när mitt underliv var tillräckligt redo..

Åt lunch, pratade lite, rökte.
Domen kom, vi tänkte koppla upp dig till ett dropp nu som vi sedan sucksessivt kan öka styrkan på eftersom, tänk på att apparaturen bara klarar av att vara ifrånkopplad i 2 timmar om du e uppe å rör på dej.

Kl 17 ca började värkarna kännas av, ok ingen panik, hanterbart..
Tiden gick, nu gör det ONT, i duschen (funkade med sonen) nä, det går inte kan inte slappna av.
Tackar för lustgasen, men ännu mer tack Älskling för dina ord, för din närvaro, tack du höll mej vid liv mellan värkarna, du gav mej ork å luft att andas, du hjälpte mej ATT andas.

Kl 20.00
DJÄVLAR ta bort lustgasen, jag måste skita, barnmorskan berättade snabbt att om barnet ligger i livmodern med ansiktet åt ett visst håll har det en egenskap att kännas som om man e bajsnödig.
Hon sa: Natalie du har 4 cm kvar att öppna dej, inga krystningar, andas..
Jag såg henne bedjande i ögonen: Lämna mej inte, snälla...
Ëfter ett par minuter försvann hon å i samma veva kunde jag inte hålla mej längre, nu ska barnet ut, hela min kropp ville det.

Kl 20.20
Våran kärlek ligger ihopkrupet på mitt bröst, jag har Peter nära intill.
Navelsträngen är ännu inte avklippt och hon tar bröstet med detsamma.
Mörkt hår å ett par blå ögon.
Våra söner har fått en lillasyster och de har blivit storabröder.

Välkommen du vackra
Vilda Saga Marie


/Natalie

Imorgon...

Jo imorgon kommer det att ske, äntligen, eller jo så är det, fast samtidigt känns det fruktansvärt vemodigt.
Jag liksom gillar den här stan, Sundsvall..

Ingen utpluppande bäbbe iaf, var på ultraljud å så igår, fick träffa läkare och valmöjligheter, men nää, om den inte vill själv så väntar vi till söndag så sätts det igång då.

Städning och ihop packning är snart klart, källarförrådet tömd på skit som vi for till tippen med igår.
Fönsterputsarn kommer vid 08, jo det var jag tvungen att leja bort, å besiktning av lght kl 12.30.

Sen ikväll kommer farsgubben å en go vän upp från Stockholm me lastbil för å hjälpa till så vi faktiskt kommer iväg imorron förmiddag.

Jag vill redan nu säga tack till dessa 2, å till min allra bästa vän Marie H - för att hon e just en allra bästa vän, hon kommer oxå hjälpa till här med flyttbärning.

Kicki, Annelie å Maria på Primmanbaren för alla tips å råd jag fått både som nattportier, men även som hjälplös havande...
Såklart alla andra i samma företag för att ni varit så goda medarbetare.

Danne, du å Glenn e obytbara, vi kanske inte setts å hörts var å varannan dag, men faan va ni e bäst, me löööve you guys, keep in touch såklart :)

Alex (den kvinnliga), vi har känt varann ett tag å du har fått vara en del av mina fram-motgångar, du e en sann vän, will miss you, määääh du har ju la familia in el Stockholmo så det vore ju skam om vi inte kunde träffas upp.

Å så alla ytliga som kommit en lite nära för en stund, jo jag har haft skitkul, vi lär nog ses spontant en varm vårdag på nån av stenstans uteserveringar 2009 ..

Myten, du "rockar", häääng on me musik å blogg, jag kommer å hålla mig ajour.

HÖRS/Natalie

Men va fan..
Att det ska vara så förbannat svårt att sova.
Jag borde snart komma med i nån slags rekordbok med att sömnbrist inte alla gånger leder till psykiska men.
Ok, alla eller iaf många har väl någon gång upplevt detta fenomen, men nu snackar vi heavy metal.
I tre fucking månader har jag inte sovit mer än maximalt 4 timmar i följd, å då menar jag inte 2-3 nätter i rad utan VARJE jäkla natt dessa tre månader.
Har slagit nytt rekord de senaste 6 nätterna med att komma isäng vid 00.30 och vaknar, gäspar, tror att jag har sovit, kollar in klockan å den visar inte mer än 01.27.
JAG TROR JAG DÖR.
Jaha vad göra, jo såklart kryper jag upp å börjar städa, som nu håller jag på å skurar element å socklar.
Barnmorskan trodde att jag inte framkallade några värkar pga stress, men blodtryck å alla andra värden är och har varit kanon under hela min graviditet.
Gud måste spela mej ett fett spratt.
Om han nu finns så sitter han där uppe, sprattlandes med fötterna å gapskrattar åt mej nu.
MEN jag tycker inte att han e rolig.
Inte ett dugg faktisk...

Jag sitter framför datorjäkeln å grämer mej över att jag har gått 1 vecka över tiden.
Om exakt 9 dar ska vi flytta 50 mil söderut å då vill man inte ha entreat BB samma dag.

Folk å vänner har hört av sej med små söta tips.
Typ
Öhh
- Sex
- Åka bil på guppig väg (och hur nice e d på en skala, typ minst 100 kalla minus)
- Putsa fönster
- Dricka ricinolja (träffa min frissa som sa att hon hade provat men d enda resultat som vart var kaskadkräkningar)
- Långpromenader
- Magdans (jag trodde det var nåt man skulle göra på förlossningen för att underlätta smärtan??)
- Gå i trappor
- SPRINGA i trappor ( jo jag tackar jag, me mina 21kg extra samt svullna klumpedumpefötter, ni skulle må då)

Jaja, jag antar att folk bara vill en väl.

Jag har iaf fått stöd å råd från närmaste vännen samt sambo och en yttre bekant som ger mej styrka, tack ska ni ha,
all kärlek til er.

Men visst har jag emellanåt  bara lust att bli liten å ropa på mamma å låtsas som att det onda inte kommer att finnas där.
Jag e skitskraj, kanske för att jag har gjort detta en gång för 6 år sen och jag vet att jag lovade mej själv då att aldrig mer, jag skulle hellre dö.

Men här är jag nu, rädd men med förtröstan att inom en vecka är det över om så jag kommer att återigen att säga att aldrig igen...

Idag har sonen flygit till sin pappa i El Stockholmo, med andra ord kunde jag slå ihjäl nåra timmar med att sova utan att tänka tider eller måltider.
Drog sen ner till Marre å fick en liten dos av vänskap så nu känns livet lite lättare dock inte i magtrakten, men det ska det ju inte göra heller.
9 dar kvar..
Går ut på Fejjan å "en vän" har inbjudit mej till e grupp som kallar sej för "Det heter Negerbollar".....,,,, QUE ??
Ursäkta, men e du helt jävla dum i huvet ????
Kalla det för vad du vill, men mmmm,hmmm efter att ha levt ihop me en snubbe (exet som berättats om tidigare) som råkar ha en afroamerikansk pappa, dvs en myyyycket SVART sådan, så vet jag en del av anledningen om varför de INTE tycker att man har den benämningen, lika lite som nån vill bli kallad blatte, potatishuve, mike, osv.
Visst kan man benämna folk man känner, men här snackar vi om bakverk...
Hallå, vaddå jämföra me finska pinnar??
Fattar inte.
Det är ju inte så att vi kallar dessa andra godsaker för Kenyabollar eller afrikabollar, eller ????
Av alla bakverk man ätit under åren har alla andra antingen hetat efter personer för att hedra, eller orter, platser osv ..
Nä jag fattar fortfarande inte å det stör mej.
Och om ni nu måste sätta benämning på hudfärg så gör det med elegans :

Neger, femininum: negress, är en i nutida språkbruk kontroversiell beteckning^[1] för vissa svarta folkgrupper från framför allt Afrika och i viss mån Oceanien. Ordet härstammar från spanska, portugisiska^[2] och äldre italienska^[3] negro, som betyder svart och som härstammar från latinets niger med samma betydelse, och följaktligen har inte ordet lika laddad betydelse på dessa romanska språk. Som beteckning för svarta folkgrupper började det användas i de germanska språken i och med slavhandeln med Spanien och Portugal ^{[källa behövs]} .

Negrer var från början en allmän benämning på alla folkslag med svart hudfärg, men en indelning baserad på andra kännetecken än hudfärgen ledde på 1800-talet till att man från begreppet neger skilde inte bara dravidfolken i Deccan och alla malajer utan även de australiska folken och papuaner (på Nya Guinea). Under det koloniala tidevarvet kom alltså negrer därför att mena bara de i Afrika inhemska eller i historisk tid därifrån genom slavhandel utförda svarta folken^{[källa behövs]} . Dock användes även uttrycken "papuanegrer" och "australiska negrer" i motsats till de afrikanska folken ifråga^{[källa behövs]} .

Men inte heller i Afrika ansågs vid denna tid alla mörkhyade folk höra till negrerna. De semitiska och hamitiska folken i Sahara, Abessinien och egyptiska Sudan liksom khoikhoi och sanfolket i Kaplandet skildes från negrerna. Semiter och hamiter ansågs tillhöra den europida rasen medan alla de svarta folken ansågs höra till den negroida rasen.

Fram till och med 1970-talet var neger den dominerande termen för svarta personer men idag anses det av många vara ett föråldrat, förolämpande och negativt laddat begrepp och används även av somliga som ett invektiv. Andra använder det dock fortfarande utifrån uppfattningen att det är ett värdeneutralt ord. Jämför exempelvis mulatt.

Ordet blandas ofta ihop med ordet nigger. Båda orden kan anses vara nedsättande. Termen "nigger" används dock ibland i slanguttryck, främst bland afroamerikanska män i USA.

Ett äldre svenskt begrepp var blåman^[4]

 

Jahapp nu har jag fått säga mitt för idag, tack å gonatt.

Håller på å småpackar här hemma, å när jag gör det så börjar jag att tänka på gamla minnen.
För ca 4 år sen så fyllde mitt ex,(jo han var även då ett ex) 30 år.
Jag hade bestämt mej att ge honom en sjuhelvetesfest på då våran osålda gård på södra Gotland.
Satte igång i januari att leka spion å få tag på gamla å nya vänners mobilnummer för att sedan skicka ut massinbjudningar.
En då myyyyyyyycket god vän till mig hade lovat att ställa upp att baka,laga mat å andra förnödenheter för att kalajset skulle bli så bra som jag hoppats på.
Jag jobbade då som svinskötare å fick lov att låna ägarens ljudanläggning han brukar ha på studentflaken, jahapp, inte den bästa men väl fungerande å huuuuuge.
Sen ordna med dieselaggregat för att få ljudet att nå sin kulmert.
Fick tag på några killar som skulle va me å partaja å efter att få lånat en uppsjö me trätrall från granngården (nä, inte Granngården) så byggde de upp en satans scen.
Sen skulle en gigantisk grill sättas upp, med tanke på att folk var allt från allätare till veganer krävdes det en som klarade av 4 stora galler, vilka vi hämtade på tippen å gnodde me stålull så händerna blödde.
Det kånkades, byggdes, städades, inhandlades, införskaffades hembränt, bakades, matlagades, förbereddes in i minsta detalj.
På dagen D, hade alla samlats utom han som var helt ovetandes.
Shit vicken osalig röra av människor.
Gamla barndomskompisar, målare, musiker, EMO´s, dö-metallare, house/techno/tjackpolare, antisar, skatare, hippies, livsnjutare, vuxna, barn, katter å hundar å så mitt i allt vår granne som jobbade som plit på Hall.
Exet kom med bandet han spelade med på den tiden å jag lovade att han vart häpen när han dök upp på baksidan av vår gigantiska gräsmatta.
Hans extremt fula bil hade blivit grymt målad av ett gäng babes som e erkända för sin allsköns konst.
Han fick presenter till höger å vänster, biran flödade, under hästkastanjen var det ljuslyktor å grillen stod på helfart.
Bandgänget laddade upp för spelning å det vart sköna reggae toner.......
Trodde aldrig att det skulle funka me att blanda folk såhär, men satan det var nog den allra bästa fest jag vart med om.
Folk höll på till på småtimmarna, de sovs på golv, madrasser å tält.
Morgonen därpå ölades den nya dagen in å badades på Gotlands ostkust.
Elgitarren gick varm å jag har aldrig sett folk ge å ta så mycket kärlek till sin omgivning nånsin förr, nä inte sex, kramandes. pussandes, sjöngandes, rapandes, gloriafylld kärlek.
Det var ju det jag ville ge, till honom för att han var en god vän, till alla vänner för att de e just vänner, å framförallt till mej själv..
Jag vill ha det igen, nu, imorron, men står här med mitt packande å känner mej smått outside fast innomhus.
Skit va gråa betongväggar kan skapa bakgårdar.
Speciellt min..

Helgen som jag längtat efter så länge är nu till ända.
Den har varit skitbra, HAN kom ju hem sent i torsdag, men har alltså farit efter lunch idag.
Mannen, jag ÄLSKAR dej !
Nu börjar jag faktiskt på allvar bli nervös inför förlossningen, Peter kommer att vara i Nyköping i nästan 3 veckor, så jag önskar att inte bäbben pluppar ut förtidigt, helst några dar sent.
Men han har iaf med sej bilkräket ner så han lätt tar sej hem igen.
Det komiska i allt är att vi ska dessutom flytta oxå, sista helgen i nov bär det av.
Å så jobbet som jag kärat ner mej i, måste jag nu fatta tyngre beslut om, plus min 6-åring som ska in på ny förskola med Waldorfinriktning, vilket han inte har haft nån förknippelse med sen vi bodde i Visby, typ sisådär 3 år sen.
Ehh, med andra ord, det är lite mycket nu, tusen små pusselbitar som ska på plats.
Nåväl känner mej fortfarande glad efter helgen så ska vara sonen till lags en stund å se Loranga å Dartajang.
See ya.

Igår kväll fick jag ett samtal av en god släkting.
Pratade om allt å inget, men samtalet gick snart över till en disskusion om hur jag svartmålar min vardag.
Efter gråt å tandagnissla från min sida för att få henne att förstå hur jag EGENTLIGEN mår, hur förbaskat svårt det kan vara att just vara när man ställer såna fruktansvärt höga krav på sig själv så ja, jag vet inte, det slutade iaf med att hon tröstade och pushade på ett sett ingen annan gjort tidigare.
Det ända som störde mig var när hon sa att allt inte serveras på en silversked...
Jag om någon borde väl veta, men jag känner inte att det är lönt att berätta om min uppväxt som i mångt å mycket har vart bra, men jag har faan i mig kämpat och få vara med om andra närståendes kamp om att fungera.
En del är så svart att fan han själv skulle bli mörkrädd, men det är saker som jag helst behåller för mig själv.
Jag är inte en person som skiter i andra.
Jag har pluggat och arbetat och samtidigt kört med egen företag.
Jag har jobbat 18 tim om dygnet för att få mitt liv på fötter.
Jag har slitit, men jo även satt mig i skulder till höger och vänster, och det är något jag verkligen inte klandrar någon annan än mig själv för. Men säg inte åt mig att spara, eller se till att ha en buffert, det finns inget utrymme för sånt.
Så till vida jag inte skiter i att betala dessa räkningar för att sitta i en ännu högre skuld till alias staten.
Nä, allt serveras VERKLIGEN inte på silversked, men det skulle vara kul om det gjorde det nån gån, om så bara för en dag...

Hur som jag kände mig oerhört lugn efter vi talat klart å lagt på luren (snackade i 1 tim ).
Ska skicka blomsterbud till henne i morron med ett tack.

Det är väldigt lätt att göra mig ledsen, sårad, instängd.
Att all den fysiska smärta jag utstår utan tabletter enbart för livet innanförs skull.
Måste jag då känna mig dum, pantad, lat bara för att du inte förstår?
Hur ska jag få dig att förstå?
Jag ger upp.
Sover bort någon timme till.
Gråter lite på balkongen för att den redan uti i världen sonen inte ska se.
Röker en cigg, den dämpar, lugnar, faan att jag ska vara en sådan nikotinmissbrukare.
Men efteråt ger även den mig ångest.
För livet innanför.
Och för att du inte förstår.

Klockan e snart 11, lördag och jo ledig.
Ändå har jag svårt att njuta, solen som sticker som skärseld i ögonen, de förbannat färggranna löven som dräller överallat på våra gator och krasar under mina skor så man får huvudvärk.
Den otroligt lätta och svala luften som får min strupe att törsta som om jag befann mig i Sahara.
Borde väl va tvärtom, men idag har jag 2 djävlar på mina axlar, ska försöka synka ihop dom så att de blir 1 iaf.
Jag menar ängeln måste fram snart, eller måste hon, jo annars har jag förmodligen ingen familj kvar som vill umgås med mig.
Men det e faan inte lätt att ge kärlek en sån här dag när man inte fått sova utan att mardrömmar och andra små uppvakningsstörningar sen utan att ljuga i augusti.
Att ha så förbannat ont i bäcken och höfter så man tror att man ska gå sönder, Voltaren ?? nej tack e gravid, å så alla andra som har sina egna vardagskrämpor som får mig att tystna för att slippa få repliken : Ja, men jag......
Visst, jag e inte sjuk, handikappad, utan "bara" havande.
Men va fan, lite lunch med sonen den äldre och en tur till matis så kanske jag blir gladare.

Fantastiskt vad människor kan ha olika uppfattningar om hur, när, var det är att snart föda barn.
I augusti sa min barnmorska åt mig på skarpen att ansöka om havandeskapspenning, well nä jag gjorde inte det då.
I september visade samma barnmorska mig ajabaja fingret och menade på att jag inte skulle jobba längre än jag faktiskt stod ut med.
Sagt och gjort, nu 3 veckor kvar har jag då "äntligen" fått tummen ur och slipper nu att ha ångest över att knappt orkar stå upp i en timme utan att få ont med ett mycket tillgjort leende inför våra gäster
Därmed är det inte sagt att jag tycker det är tillfredsställande att "bara" gå hemma.
Nä, jag önskar innerligen att detta hjärtebarn ska vilja komma ut snart.
Helst önskar man att man går å lägger sig på kvällen och när man vaknar så finns den lilla framme nära intill bysten.
Jag längtar inte efter att förlösa direkt, men ser inte heller kjejsarsnitt som ett alternativ om man absolut inte måste och i den zonen ligger inte jag.
Nähäpp ska väl försöka tycka att städning här hemma är det roligaste jag vet, så nya rader en annan dag.

Och så sitter slash står slash ligger jag på podiet igen, fast att jag har lovat mig själv att inte jobba någe mera inför förlossningen.
Detta var igår ikväll, men det ger snabba, lättförtjänade pengar, dvs om man kan tänka sig att posera naken inför ett gäng okända människor som vill bli bättre på att teckna.
Läraren frågade lättsamt om en liggande ställning och jag kom på mig själv med att faan vad jag inte känner mig bekväm i denna position just nu med min enorma jättemage.
Blixtsnabbt slår sig bilden fast av kvinnan som skulle vara med i programmet Generation fett, ni vet hon som satsar på att bli världens feta människa och hur hon står på alla fyra.
Jag tror jag dör, inte för att jag har något emot tjocka människor, men jag vill inte se ut som hon.
Blir övertygad av "eleverna" att så inte är fallet och fortsätter mitt arbete.
Men tanken sitter kvar, blir som en sjuk fantasi, hur kan man önska sig att vara planetens tjockaste, jag fattar inte, dessutom får hon handlingsraftig hjälp av sin partner som inte alls e fet.
Nähäpp, måste försöka få något vettigare i huvudet, går in i vecka 37 idag...