pyretsegna

Jag sitter framför datorjäkeln å grämer mej över att jag har gått 1 vecka över tiden.
Om exakt 9 dar ska vi flytta 50 mil söderut å då vill man inte ha entreat BB samma dag.

Folk å vänner har hört av sej med små söta tips.
Typ
Öhh
- Sex
- Åka bil på guppig väg (och hur nice e d på en skala, typ minst 100 kalla minus)
- Putsa fönster
- Dricka ricinolja (träffa min frissa som sa att hon hade provat men d enda resultat som vart var kaskadkräkningar)
- Långpromenader
- Magdans (jag trodde det var nåt man skulle göra på förlossningen för att underlätta smärtan??)
- Gå i trappor
- SPRINGA i trappor ( jo jag tackar jag, me mina 21kg extra samt svullna klumpedumpefötter, ni skulle må då)

Jaja, jag antar att folk bara vill en väl.

Jag har iaf fått stöd å råd från närmaste vännen samt sambo och en yttre bekant som ger mej styrka, tack ska ni ha,
all kärlek til er.

Men visst har jag emellanåt  bara lust att bli liten å ropa på mamma å låtsas som att det onda inte kommer att finnas där.
Jag e skitskraj, kanske för att jag har gjort detta en gång för 6 år sen och jag vet att jag lovade mej själv då att aldrig mer, jag skulle hellre dö.

Men här är jag nu, rädd men med förtröstan att inom en vecka är det över om så jag kommer att återigen att säga att aldrig igen...