Mänskligt att vara ?
Har sovit skitdåligt inatt.
Men å andra sidan har jag gjort det sedan sambon flyttat ner för att jobba i Nyköping.
Men det blir väl bättre.
Vi ska snart ha barn, bara 4 veckor kvar enligt beräkningarna och det är inte så att jag misströstar "vår" graviditet, detta gemensamma barn är efterlängtat, men jag är så jä.. LESS på min enorma hydda som är i vägen.
Som en kompis sa igår, men va faan N, du har ju vart gravid i 2 år nu, e re inte dax??
Ja det känns faktiskt så, jag vill bli mig själv igen, men så kommer jag på mig själv att va fan har jag tjatat om de sista månaderna, jo att till beach 2009, då jä...
Mitt vuxna liv har bestott periodvis av många extremiteter, tolka det som ni vill, men jo det har innefattat mucho.
Mat, vikt, utseende, mående, sex, drugs you name it.
Ångrar egentligen inget.
Det har lärt mig så oerhört mycket om mig själv, stärkt min själ, kanske blivit en något bättre människa.
En kvinna jag möter ofta och som jag hyser STOR respekt till sa, N jag tror inte att man satsar på dig pga att du är för god, du skulle aldrig halshugga din nästa bara för att det gynnade din position.
Nej, det har hon fullkomligt rätt i.
Visst kan även jag sitta och spy galla över folk som jag tycker har gjort fel eller betett sig jävligt, vet egentligen inte om det gör mig bättre, men det är bara 2 andra öron som får höra detta, innanför 4 slutna betongväggar, skulle aldrig i min vildaste fantasi ställa mig på gågatan i ett skvallermöte med andra lika avundsjuka djävlar.
Jag vet att jag blivit bättre på att ge beröm, komplimanger, det är som en drift som bara måste höras, tjejen på stan med skorna tex, hon fick minsann veta att det var pjucks som föll mig i smaken, å vad hon blev glad.
Det är ju så lätt att att göra våra medmänniskor glada iaf i stunden, å kanske så blir det en kvarstående tanke som är återkommande.
Jag har själv ett sånt minne, även om min kropp inte kan leva upp för den komplimangen idag, men då var jag oerhört vältränad å bar alltid kläder som framhävde detta, då kom en ung kvinna fram till mig på en krog i Stockholm, hon beställde något från baren, tittade på mig länge och sa sedan; Ursäkta, men den kroppen skulle jag kunna döda för att få, och så log hon generat och gick.
Förstår ni, jag ler ännu över detta så här 10 år senare. Det var så ärligt och okonstlat från hennes sida.
Och hon gjorde mig så lycklig.
Idag ska jag göra andra äkta lyckliga.
Men å andra sidan har jag gjort det sedan sambon flyttat ner för att jobba i Nyköping.
Men det blir väl bättre.
Vi ska snart ha barn, bara 4 veckor kvar enligt beräkningarna och det är inte så att jag misströstar "vår" graviditet, detta gemensamma barn är efterlängtat, men jag är så jä.. LESS på min enorma hydda som är i vägen.
Som en kompis sa igår, men va faan N, du har ju vart gravid i 2 år nu, e re inte dax??
Ja det känns faktiskt så, jag vill bli mig själv igen, men så kommer jag på mig själv att va fan har jag tjatat om de sista månaderna, jo att till beach 2009, då jä...
Mitt vuxna liv har bestott periodvis av många extremiteter, tolka det som ni vill, men jo det har innefattat mucho.
Mat, vikt, utseende, mående, sex, drugs you name it.
Ångrar egentligen inget.
Det har lärt mig så oerhört mycket om mig själv, stärkt min själ, kanske blivit en något bättre människa.
En kvinna jag möter ofta och som jag hyser STOR respekt till sa, N jag tror inte att man satsar på dig pga att du är för god, du skulle aldrig halshugga din nästa bara för att det gynnade din position.
Nej, det har hon fullkomligt rätt i.
Visst kan även jag sitta och spy galla över folk som jag tycker har gjort fel eller betett sig jävligt, vet egentligen inte om det gör mig bättre, men det är bara 2 andra öron som får höra detta, innanför 4 slutna betongväggar, skulle aldrig i min vildaste fantasi ställa mig på gågatan i ett skvallermöte med andra lika avundsjuka djävlar.
Jag vet att jag blivit bättre på att ge beröm, komplimanger, det är som en drift som bara måste höras, tjejen på stan med skorna tex, hon fick minsann veta att det var pjucks som föll mig i smaken, å vad hon blev glad.
Det är ju så lätt att att göra våra medmänniskor glada iaf i stunden, å kanske så blir det en kvarstående tanke som är återkommande.
Jag har själv ett sånt minne, även om min kropp inte kan leva upp för den komplimangen idag, men då var jag oerhört vältränad å bar alltid kläder som framhävde detta, då kom en ung kvinna fram till mig på en krog i Stockholm, hon beställde något från baren, tittade på mig länge och sa sedan; Ursäkta, men den kroppen skulle jag kunna döda för att få, och så log hon generat och gick.
Förstår ni, jag ler ännu över detta så här 10 år senare. Det var så ärligt och okonstlat från hennes sida.
Och hon gjorde mig så lycklig.
Idag ska jag göra andra äkta lyckliga.
Kommentarer
Trackback
